Girona

Från dunjacka till shorts

Resan började på Karlstads ganska lilla flygplats. Bortsett från lite krångel med alla för stunden fosterbarn som inte hade föräldrar med sig så gick allting ganska bra med att komma på planet, även om man inte riktigt kom in i den äkta Katalonien-känslan av språngmarschen genom snöblandat regn. Att åka flygplan med ca. trettio tyrare känns ganska likt att åka buss till tiomila faktiskt. Jag tror även flygpersonalen tyckte det, eftersom på ungefär femton minuter så hinner högtalarrösten säga imponerande fem gånger på knagglig engelska att passagerarna (=vi från Tyr och även en okänd gubbe) ska sätta oss ner. Själv lyckas man också på mindre än minuter att få chokladfläckar på jeansen. Resan börjar bra. Något annat som händer ovanligt många gånger är att bälteslampan tänds och släcks. Efter ca. sju gånger börjar jag tycka att det är något slags rekord.

Träning med utsikt

Vi kom fram till Girona efter tre timmar och tio minuter och lyckades därefter trycka in oss i de bilar som orienterarna härifrån kör. I kvällsljuset är Girona en väldigt fin stad, och även om sängarna på hotellet var lite läskiga först så tror jag alla tyckte det var skönt att sova. Nästa dag gick vi upp runt sju och åt mat hos den också lite läskiga mattanten där, sen gick vi ut för att träffa resten av klubben som ordnat träningarna åt oss. Under den långa och vackra bussresan upp till Pyrenéerna så insåg vi hur bra google translate kan vara när man pratar med katalaner.

När vi var framme vid berget vi skulle springa vid var det strålande sol och superställskläderna de flesta tagit med kändes lite onödiga. Det var fyra övningar, och vi delade in oss i grupper beroende på ålder. Om man bortser från den mindre chocken benen fick av kuperingen och de taggbuskar som verkade gilla orienterare lite mer än vi gillade dom så var det fantastiska träningar. Klubben hade lagt ner sig otroligt mycket på både teknik och upplevelse som båda var något som var helt unikt för oss som kommer från det ganska platta Sverige, och utsikten från de Sound of Music-vackra bergsängarna gjorde att man inte tänkte så mycket på de nya hålen i byxorna.

Efter de här träningarna åt vi picknick-lunchen vi hade med oss från hotellet på en äng med grillplats precis nedanför berget. Sommaren kändes nära när vi kunde ta av oss tröjorna och sola (dock tyckte katalanerna att våren varit lite kylig. Hmm). Nästa bussresa tog ett tag den också och med halvt serpentin-aktiga vägar var det lite läskigt med den stora bussen. Det var i alla fall definitivt värt det eftersom området vi sedan tränade på, ”The Bewitched Rocks”, även det var unikt och väldigt roligt att springa på trots pulsandet genom ett närmast metertjockt lager av löv. Stenformationer var gigantiska. Det var också en annorlunda och bra teknikträning med jättestora bäckraviner som gav en riktig bergskänsla. Efter det var det en bana som katalanerna kallade platt. Motstod lusten att säga att deras platt inte precis är vårt platt. Men även här var det väldigt roligt att springa, speciellt eftersom banan mestadels bestod av nämnda Sound of Music-ängar, och även om man var väldigt trött sen när vi åkte hem var det en fantastisk upplevelse. 

Labyrint-sprint

Nästa dag var det dags för stadsorientering i centrala Girona. Det var varmt och soligt på söndagen också, så vi tog såklart korta tights och våra tävlingströjor. Det visade sig dock vara ett misstag eftersom taggbuskarna även slagit rot inne i stan, något som de flesta tyrare nu har fina rivmärken över ben och armar som bevis. Men trots det och det något förvirrande startsystemet så var banan den roligaste sprintbanan jag någonsin sprungit. De gamla ruiner, trånga gator, kyrktrappor och stenmurar som finns i Girona gjorde att man fick läsa kartan väldigt noga och vara uppmärksam om vilket håll man egentligen skulle åt vilket var svårare än i Sverige och därmed otroligt spännande. Jag tror inte det är många i Tyr som sprungit en sådan teknik-annorlunda bana i stadsform. Dock är jag och katalanerna lite oense om vad om är passerbart område och inte. Exempel: Stenras skulle jag betrakta som riskzon. Tydligen inte.

Tyr dominerade prispallen vilket var kul. Sen åt vi grillmiddag tillsammans med den katalanska klubben och efter det hade vi anordnat en sparvkavel och blandat våra klubbar i olika lag vilket var roligt. Det här var parkorientering som faktisk var förvånansvärt platt, men med trötta ben blev det ordentlig träning i alla fall. Här tackade vi också den katalanska klubben för deras otroliga insats i att anlägga träningar och så för oss. Jag hoppas verkligen att de kommer till Sverige, eftersom de var väldigt trevliga och det skulle vara kul att få tacka dom för deras ansträngningar med träningar i svensk terräng.

Utöver träningen

Som sagt, Girona är en vacker stad i både kvällsljus och dagsljus. Vi hade tid på kvällen att gå ut och, i mitt fall, spendera kvällen på en kyrktrappa med mina kompisar och köpa frusen yoghurt. Nästa dag hade vi också hela förmiddagen innan planet gick vilket för det flesta betydde shopping. Jag tyckte det var bra att vi hade lite tid över till att vara i själva Girona, och även fick fantastiska träningar plus en jätterolig sprint (trots att banorna inte var så korta). I det hela tycker jag att resan var helt otrolig. Jag har haft en jättekul helg, och hoppas verkligen vi ska göra det här någon mer gång.

Av: Emma Bergman